”Är jag en beroende?” Det är en fråga som bara du kan besvara. Vi fann att vi alla hade olika många ”ja” på dessa frågor. Antalet ”ja”-svar var inte lika viktigt som hur vi kände oss inuti och hur beroendet hade påverkat våra liv.

I några av dessa frågor nämns inte ens droger. Det beror på att beroendet är en lömsk sjukdom som påverkar alla områden i våra liv – även de områden som först inte tycktes ha så mycket med droger att göra. Vilka olika droger vi använde var inte så viktigt som varför vi använde dem och vad de gjorde med oss.

När vi först läste de här frågorna skrämdes vi av tanken på att vi kanske var beroende. Några av oss försökte slå bort dessa tankar genom att säga:

”Äh, vilka konstiga frågor.”

Eller,

”Jag är annorlunda. Visst tar jag droger, men jag är inte en beroende. Mina verkliga problem är känslorna/familjen/jobbet.”

Eller,

”Jag har bara lite svårt att få ihop det just nu.”

Eller,

”Jag kommer att kunna sluta när jag hittar rätt person/får det rätta jobbet, etc.”

Om du är en beroende måste du först erkänna att du har ett drogproblem innan du kan göra några framsteg i riktning mot tillfrisknande. Om du närmar dig de här frågorna ärligt, kan de hjälpa dig att se hur droganvändandet har gjort ditt liv ohanterligt. Beroendet är en sjukdom som utan tillfrisknande slutar i fängelse, på institutioner och med död. Många av oss kom till Anonyma Narkomaner för att drogerna hade slutat fungera. Beroendet berövar oss vår stolthet, vår självaktning, våra familjer, våra nära och kära och till och med vår vilja att leva. Om du inte har nått denna punkt i ditt beroende, behöver du inte göra det. Vi har funnit att vårt eget privata helvete fanns inom oss. Om du vill ha hjälp kan du finna den i Anonyma Narkomaners gemenskap.

”Vi sökte en lösning när vi sträckte ut handen och fann Anonyma Narkomaner. Vi kom till vårt första NA-möte besegrade och visste inte vad vi kunde vänta oss. Efter att ha suttit på ett eller flera möten, började vi känna att människor brydde sig om och var villiga att hjälpa. Även om vårt tänkande sa oss att vi aldrig skulle klara av det, gav människorna i gemenskapen oss hopp genom att envisas med att vi kunde tillfriskna. (…) Omgivna av andra beroende insåg vi att vi inte längre var ensamma. Tillfrisknande är vad våra möten handlar om. Våra liv står på spel. Vi fann att programmet fungerar genom att tillfrisknandet sätts först. Vi stod inför tre oroande insikter:

1. Vi är maktlösa inför beroendet och våra liv är ohanterliga.
2. Trots att inte är ansvariga för vår sjukdom, är vi ansvariga för vårt tillfrisknande. 3. Vi kan inte längre skylla vårt beroende på människor, platser och saker.
3. Vi måste möta våra problem och våra känslor. Det primära vapnet för tillfrisknande är den tillfrisknande beroende.”¹